Ur obduktionsprotokollet, Kari Ormstad berättar:
Närmare bild. Här ser vi lite tydligare den här svullnaden runt ögonen, från sidan lite så. Här ser vi också de två små hud avskrapningarna i pannan som enligt sitt utseende, såväl makroskopiskt som mikroskopiskt torde ha uppkommit i anslutning till, eller kanske även efter att blodcirkulationen hade avstannat. Det har inte blött från dem, det är väldigt lite reaktion under ytan. Så det här har vi bedömt som skador uppkomna i samband med handlöst fall framåt, eventuellt i samband med hantering efter döden. Det är ingen riktad skada, det är en småskada som väl förklaras av det som händer efter fallet. Det har på inget sätt medverkat till det händelseförlopp som lett till döden. Vi lämnar de här två skadorna, annat än att vi ser att detta är förenligt med fall handlöst framåt, mot skrovligt eller hårt underlag

En grej till som jag inte har visat på bild är att ryggmärgen var avskjuten. Det har viss betydelse därför att i och med att ryggmärgen tappar kontakt med hjärnan så försvinner muskelstramningen i alla kroppsdelar nedanför. Utan att man har elektrisk förbindelse från hjärnan till nedre kroppsdelarna så kan man inte stå på benen. Där blockeras muskelstramningen direkt och han kan inte sätta benen under sig, vilket betyder att så fort kulan har träffat honom så knäcker han ihop. Han torde falla så här, hopknycklad i knän och höfter, och inte som en kägla, inte som en fura, för han kan inte hålla sig rak. Oavsett om man tar ett steg framöver så, om man är ett steg framöver så, eller om man råkar stå still så kommer han i alla fall att tappa förmågan att motstå tyngdkraften.
Vad skulle detta ha för betydelse då? Dels har det den betydelsen att det då är rimliga att han slår i pannan men inte jättehårt för hade han fallit så här så skulle han slagit i ansiktet och fått mer skrapskador. Så det stämmer ju då. Det andra är att han enligt uppgift gick arm i arm med sin fru, så här, och när han knycker på det här sättet så måste hennes arm hänga med, ganska särskilt eftersom det var mockakappa mot mockakappa de hade på sig, det ger ganska stor friktion. Så hon måste ha lutat sig framåt vare sig hon ville eller inte. Det kan ha betydelse för rekonstruktionen av hur kulan träffade hennes rygg. Tänker man sig de här två i bredd och gärningsmannen bakom så skulle det vara en smal sak att först skjuta så och sen skjuta så om de stod där. Men det gjorde de inte. För den ena sjönk ihop på grund av den skada han hade fått och den andra följde med ned av tyngden kanske, och så lite reflex: Oj, vad blir det av honom, jag måste visst stödja. Så det är rimligt att hon var framåtlutat, det är därför rimligt att ett skott som avfyras i något så när samma riktning som det som gick bakifrån framtill på honom, det kom att toucha hennes rygg och ge en tangentiell strimma i kläderna och som det är beskrivet men som ingen av oss har sett, också i ryggskinnet. Men inte i någon omfattning som krävde någon form av medicinsk åtgärd. Och ingen av oss har sett den skadan sen heller men kläderna har vi sett.

L.R. Kommenterar: Blå text.
1. Jag tycker att skadan borde blivit större om huvudet träffat en ren gatsten än en snö belagd.
2. Det är alltså inte bevisat att han slår i mot en ren gatsten eller en snötäckt gatsten.
Röd text.   
1. Att kroppen alla muskler nedanför skottskadan förlorar kontakt med hjärnan är helt klart, men armarnas muskler har fortfarande kontakt.
2. Kan det betyda att Olof håller kvar armarna på bröstet i fallet?